En sammanfattning av Helene Egnells artikel 080824

  Hon vill diskutera Svenska kyrkans identitet som folkkyrka i dagens mångreligiösa samhälle, och om man kan spåra någon strategi eller mönster med anledning av svenska kyrkans missionsuppdrag, dvs. att ”omsluta, upprätta och betjäna dom som bor och vistas i församlingarnas område” och att baka in en aspekt av religionsdialog i de uppgifter som kyrkoordningen anger: mission, gudstjänst, undervisning och diakoni.

  Hon hänvisar till Svensk kyrkotidning 10/2008 där Björn Vikström diskuterade vad det innebär att vara kyrka i postmodern tid och hans ståndpunkt att dialogen var en väg för kyrkan att undvika 2 fallgropar:  1. En partikularistisk elitkyrka

 2. En kundtillvänd tjänstekyrka

Kan vi också närma oss icke kyrkotillhöriga i dialogmöten så berikas dom ytterligare.

  Helene Egnell och Annika Wirén genomförde hösten 2006 en enkät i Stockholms stift över möten med människor från annan tro (i församlingssammanhang) Det var bara en församling som inte hade något exempel. Dom uppgavda mötena var allt från barnverksamhet till själavård. Men rena dialogmöten var färre.

Hennes tolkning var att den mångreligiösa verkligheten inte ännu påverkat verksamheterna i någon större utsträckning (vilket kanske vore önskvärt)

  Helene Egnell frågar sig om inte vår kyrka, som erfaren brobyggarkyrka

och majoritetskyrka, kunde vara ett utmärkt redskap för att bidra till försoning mellan kristna och muslimer. Om vi bara gör människor till mottagare av tjänster så är risken för ”paternalism” överhängande (styvmoderligt överbeskydd, passiviserande) men om vi däremot låter muslimska barn och deras föräldrar komma till tals och släpper in samtalet om våra olika bakgrunder i alla tänkbara sammanhang, då betjänar och upprättar vi varandra ömsesidigt.

  Hon poängterar också att alla uttryck för religion inte är likvärdiga, att t.ex drivas av en lust att synkronisera det heliga till en allmän och i grunden likadan kan hindra från att faktiskt förstå andra religioner, och låta dom få vara som dom är, lika, olika.

  Hon skriver att det är i dialogen med andra som vi lär oss att urskilja vad som är livgivande uttryck för evangeliet i den kulturella mångfald som vi lever i. Sverigedemokraternas framgångar gör detta till en än större uppgift, deras syn på kyrkan som en svenskhetens ”bastion” bör vi bestrida genom evangeliets gränsöverskridande natur.

  Integration och dialog är två saker: Integration är en medborgerlig angelägenhet, dialog i egenskap av att vara troende. Åtskillnaden mellan kyrka/stat bör vara tydlig i Luthers anda.

  En mycket intressant detalj är hennes iakttagelse att det inte är muslimernas slöja, matregler eller andra religioners yttre tecken på

tro som är udda i ett större perspektiv, det är den svenska avsaknaden av dito som är undantaget!

  Om begreppet ”mission” och problemet med att implementera det i vardagsarbetet kan bero på att det är förknippat med kolonialism och bristande respekt för andra kulturer, och kanske ibland så beror det på församlingens självupptagenhet. Mission kan tolkas på olika sätt ”salvation business” eller ”Missio Dei” Ett gudomligt uppdrag att respektera, förvalta och skapa för en rimlig värld. Hon avslutar med diakonins grundberättelse, "Den barmhärtige Samariern" och vem i historien som är ”min nästa” Ofta tolkas texten som att det är den svage, nödställde som behöver mina krafttag, men historien handlar om en utstött främling som visar sig vara min nästa när jag är i nöd. Förskjutningen av subjektet återställer balansen mellan den andre som traditionellt ”den svage”

I mötet betjänar och upprättar vi varandra!

Länk till hemsidan där artikeln går att ladda ner: http://www.stockholmsstift.se/verksamhet/" title="http://2879.html">http://www.stockholmsstift.se/verksamhet/" target="_blank">2879.html">http://www.stockholmsstift.se/verksamhet/
centrumforreligionsdialog/religionsdialogresurser.
4.39aa239f11a8dd8de6b800022879.html

Skall man undvika politik i religionssammanhang?

Är religionen orsak till dom flesta konflikterna?

Detta är en förödande missuppfattning och kampanj ibland många andra som bara vill demonisera och rikta sökarljuset från de egentliga orsakssammanhangen.

Om man anser att religionen skapar många konflikter, så är redan religionen intrasslad i politiken, bl.a så måste man som religiös försvara sig mot sådana anklagelser.

Det är sällan som religionskrig har ett uteslutande religiöst motiv, och det är inte alltid de religiösa som valt att blanda in politik.

Detta utesluter inte att man bör vara medvetna om vad man gör och har gjort i religionens namn.

Jag efterlyser en sund och ärlig diskussion för att samsyn skall råda i dialogsammanhang.

Det betyder också att man måste våga vara lite obekväm och inte vara rädd för att säga att kungen är naken, när han är det.

Historien om Imamen och Pastorn är ett underbart exempel på att endast två människor kan skapa fred och genera fredsdialoger i och utanför sitt land.