De pace Fidei

Platsen är rådslag mellan Gud i himmelen, ängeln Gabriel och tillkallade representanter för varje nation, erfarna och visa.

Uppgiften är att diskutera fram den bästa religionen som kan åstadkomma evig fred. Orsaken till mötet är en splittring som förklaras med vår brist på insikt.

Trots detta strävar alla efter det goda som är Gud. Ärkeängeln ber Gud om hjälp, men Gud erinrar om människans frihet och hans tidigare försök till korrigering med hjälp av profeter samt ”ordet” som var Kristus. 

Visheten återspeglas av sanningen som finns i alla religioner säger greken, den äldste.

Italiern sätter det i relation till skapelsen och bekräftar att visheten fanns före. Araben tar upp problemet med monoteism och mångguderi, man kommer då in på den trefaldiga Guden, "Ordet" förklarar enheten som mångfaldens ursprung, trefaldigheten är en enhet förenad i kärlek.

På indiernas fråga om statyer och Gudabilder svarar Ordet att dessa inte bör förkastas om de ger kännedom om Gud, men om man anser att något gudomligt är förbundet med dom så är det lika förkastligt som bild och relikdyrkan.  Både Kaldén och Skyten accepterade denna förklaring.

Galliern och persern frågade sig hur den icke-skapade kunde bli en icke-gud, en människa. Petrus kallades då dit, vilken förklarar skillnaden mellan Jesus oändlighet också i sitt människoblivande som i sin tur bar på förutsättningarna för människans eviga liv. Sedan fortsätter samtalen mellan Spanjorer, Tyskar, Böhmare, Armenier, Turkar, Tartarer och Engelsmän. Inte förvånande svarar Paulus tartarernas fråga om tro och gärningar att det är tron allena som är avgörande för frälsningen.

Men tro utan gärningar är en död tro.  Här behandlas också omskärelsen, eukaristin, övriga sakrament samt en rekommenderad litteraturlista.

Seminariets utvärdering betonar trosfred och att ingen religion skall förtryckas eller förtigas och att olikheterna kan finnas i samexistens enligt Cusanus ”coincidentia opposotorium” motsättningarnas sammanfallande i Gud. Detta är en skrift om tolerans och ekumenik. Konciliet i himmelen slutar med en resolution ett religionernas samgående, en ”Concordia religionum”

Den som så framsynt har skrivit denna essä  De Pace Fidei,”Om trosfred”  är Nicolaus Cusanus, medlare, Biskop, Kardinal, vetenskapsman i mitten på 1400-talet i Italien. Under samma tid  som han skrev denna bok gjorde han en visitationsresa genom Österrike, Bayern, Thyringen, Sachsen, Westfalen och Nederländerna.

Resan innehöll inte bara av påven angivna uppgifter; reformarbeten i kloster och för präster, att stärka de troendes liv, att verka för fred utan också hans egna motiv som själasörjare och att undanröja missbruket av avlat, vidskepliga föreställningar, konkubinat och köp av ämbeten.

Han menade också att relikdyrkan och ritualer fått för stor betydelse, och blivit identiska med frälsningen. Vad denna resa i slutänden kan ha inneburit är svårt att mäta men fröer till Luther är ingen långsökt spekulation.

Cusanus strävan efter att via tolerans övervinna motsättningar gjorde honom lämpad för ekumeniska uppgifter, i boken ”De coniecturis” (om antaganden) talar han om fred i trosfrågor genom att konstatera att alla människor har en inneboende andlighet som tendens till något högre, oförgängligt, men konkretiseras på olika sätt (mångfald) utan att den ene skulle vara förmer än den andre. Under hans sista år var han upptagen av sin reformiver som bl.a bestod i att tillrättavisa flera kardinaler. Pius II lär ha påpekat vid ett tillfälle att det var han och inte Cusanus som var påve.

Cusanus filosofiska utgångspunkt var att det är för människan ytterst lite vi kan ha full kunskap om och det övriga faller under ”ars coniecturalis” antagandets konst, vilket är en ödmjuk inställning och inte långt från hans andra princip ”De docta ignorantia” Det lärda icke-vetandet, alltså en kunskap om sin icke-kunskap, vilket var en grund till hans intresse för samsyn och dialogfrågor