De pace Fidei

Platsen är rådslag mellan Gud i himmelen, ängeln Gabriel och tillkallade representanter för varje nation, erfarna och visa.

Uppgiften är att diskutera fram den bästa religionen som kan åstadkomma evig fred. Orsaken till mötet är en splittring som förklaras med vår brist på insikt.

Trots detta strävar alla efter det goda som är Gud. Ärkeängeln ber Gud om hjälp, men Gud erinrar om människans frihet och hans tidigare försök till korrigering med hjälp av profeter samt ”ordet” som var Kristus. 

Visheten återspeglas av sanningen som finns i alla religioner säger greken, den äldste.

Italiern sätter det i relation till skapelsen och bekräftar att visheten fanns före. Araben tar upp problemet med monoteism och mångguderi, man kommer då in på den trefaldiga Guden, "Ordet" förklarar enheten som mångfaldens ursprung, trefaldigheten är en enhet förenad i kärlek.

På indiernas fråga om statyer och Gudabilder svarar Ordet att dessa inte bör förkastas om de ger kännedom om Gud, men om man anser att något gudomligt är förbundet med dom så är det lika förkastligt som bild och relikdyrkan.  Både Kaldén och Skyten accepterade denna förklaring.

Galliern och persern frågade sig hur den icke-skapade kunde bli en icke-gud, en människa. Petrus kallades då dit, vilken förklarar skillnaden mellan Jesus oändlighet också i sitt människoblivande som i sin tur bar på förutsättningarna för människans eviga liv. Sedan fortsätter samtalen mellan Spanjorer, Tyskar, Böhmare, Armenier, Turkar, Tartarer och Engelsmän. Inte förvånande svarar Paulus tartarernas fråga om tro och gärningar att det är tron allena som är avgörande för frälsningen.

Men tro utan gärningar är en död tro.  Här behandlas också omskärelsen, eukaristin, övriga sakrament samt en rekommenderad litteraturlista.

Seminariets utvärdering betonar trosfred och att ingen religion skall förtryckas eller förtigas och att olikheterna kan finnas i samexistens enligt Cusanus ”coincidentia opposotorium” motsättningarnas sammanfallande i Gud. Detta är en skrift om tolerans och ekumenik. Konciliet i himmelen slutar med en resolution ett religionernas samgående, en ”Concordia religionum”

Den som så framsynt har skrivit denna essä  De Pace Fidei,”Om trosfred”  är Nicolaus Cusanus, medlare, Biskop, Kardinal, vetenskapsman i mitten på 1400-talet i Italien. Under samma tid  som han skrev denna bok gjorde han en visitationsresa genom Österrike, Bayern, Thyringen, Sachsen, Westfalen och Nederländerna.

Resan innehöll inte bara av påven angivna uppgifter; reformarbeten i kloster och för präster, att stärka de troendes liv, att verka för fred utan också hans egna motiv som själasörjare och att undanröja missbruket av avlat, vidskepliga föreställningar, konkubinat och köp av ämbeten.

Han menade också att relikdyrkan och ritualer fått för stor betydelse, och blivit identiska med frälsningen. Vad denna resa i slutänden kan ha inneburit är svårt att mäta men fröer till Luther är ingen långsökt spekulation.

Cusanus strävan efter att via tolerans övervinna motsättningar gjorde honom lämpad för ekumeniska uppgifter, i boken ”De coniecturis” (om antaganden) talar han om fred i trosfrågor genom att konstatera att alla människor har en inneboende andlighet som tendens till något högre, oförgängligt, men konkretiseras på olika sätt (mångfald) utan att den ene skulle vara förmer än den andre. Under hans sista år var han upptagen av sin reformiver som bl.a bestod i att tillrättavisa flera kardinaler. Pius II lär ha påpekat vid ett tillfälle att det var han och inte Cusanus som var påve.

Cusanus filosofiska utgångspunkt var att det är för människan ytterst lite vi kan ha full kunskap om och det övriga faller under ”ars coniecturalis” antagandets konst, vilket är en ödmjuk inställning och inte långt från hans andra princip ”De docta ignorantia” Det lärda icke-vetandet, alltså en kunskap om sin icke-kunskap, vilket var en grund till hans intresse för samsyn och dialogfrågor

Mission och dialog:

Missio betyder sändning att; frambära ett glädjebudskap till de fattiga, förkunna befrielse för de fångna och syn för de blinda, att ge förtryckta frihet (Luk 4:18)

Missio dei; att vara ett tecken för Guds kärlek i världen (Bosch 1991:1-11)

Vad är mission, som inte är gudstjänst, diakoni, undervisning? Jo att upptäcka, berätta och förmedla – Nåden, Kärleken och Rättfärdigheten.

Du är älskad för din egen skull, inte för dina gärningar, dina egendomar, din hudfärg eller status. Nåden och rättfärdigheten är utspridd över alla som regnet som vattnar krukan. Också den som redan vattnats och sjöar som står till bredden med vatten, i ett förkrossande överflöd.

Missionen går ut på att öppna dom kanaler som stängt detta allomfattande flödet så att alla på nytt får del av det, på dom platser som girighet skurit av och inte nöjer sig utan vill ha ständigt mer.

Föreställ dig att du och din familj plötsligt en dag blir utkastade från ert hus, ni har inget papper på ägandeskapet för i den trakten du bor så har arvsrätten sett annorlunda ut, ingen har ägt i den moderna bemärkelsen, ett slags förvaltarskap har varit regeln. En mur, många murar, byggs upp mellan dig och dina grannar, dina olivlundar och din släkt. Du gör så gott du kan, bygger ett nytt hus och gräver en brunn. Din brunn är 10 meter djup, men 100 meter ifrån din brunn gräver ockupanterna en tio gånger så djup brunn så att din brunn sinar. Ockupanterna säljer därefter ”ditt” vatten till dig för dyra pengar, om dom har lust…

Den som tar en människas födslorätt, hennes vatten, luft, livsbetingelser och basala rättigheter givna en gång för alla av Gud, har missionen skyldighet att upprätta och värna – Det är inte bara för att rättfärdiggöra människor det är också för att rättfärdiga Gud!

Att förhindra att hans gåva skymfas. Att hans gåva till var och en inte omvandlas till ägodelar som kan samlas på hög, säljas eller förstöras.

Missionen uppmärksammar också dom personliga gåvor som getts och som skall förvaltas på bästa sätt. En människas musikalitet skall betraktas som en gudomlig egenskap som behöver ett slags näring. En annans förmåga att bygga och konstruera infrastruktur skall ges utbildning och utrymme att odla den egenskapen, av kärlek och tacksamhet för just den gåvan som Gud nedsänkt, och av kärlek och tacksamhet till den människan.

I allt finns en gudomlig plan. Missionen har ett uppdrag att hitta den och försvara den. Om det så är ett missionsuppdrag i en nedlagd förortskyrka i Göteborg, eller i en flyktingförläggning i Palestina eller som envetna debattartiklar i dagstidningarna. Missionen är gränslös. Missionen blåser vår ande mot ett till synes klart glas, för att avslöja Guds ord som skrevs en gång av hans ande, med samma temperament och välvilja.

Mattias Gardell, Professor i religionshistoria, en flitig författare och debattör i samhällsfrågor som har med religion att göra, har skrivit en ny bok ” Tortyrens återkomst”

Tortyr har blivit vardag i Förenta staternas krig mot terrorismen. Tortyrens återkomst blottlägger den ideologi som anser att tortyr är legitimt och ställer frågor om makt, motstånd och global ordning. Den granskar argumenten för den tidigare hemligstämplade tortyr som på Guantánamo och andra platser nu genomförs inför ögonen på hela världsopinionen. Och var tog motståndet mot tortyren vägen? Mattias Gardell har läst hittills okända dokument i amerikanska arkiv och kartlagt hur tortyren steg för steg blivit accepterad av 2000-talets politiska makthavare. 

Jag lyssnade på hans föreläsning om boken går på Chalmers högskola i Göteborg 081113

Han inledde med hur självmordsbombare (precis som fundamentalister) har blivit en orientalistisk företeelse och något nytt på arenan som den kloka upplysta världen har som uppgift att krossa. Medlen för att göra det innehåller en lång rad av ickedemokratiska förändringar i framför allt den amerikanska lagstiftningen. Man har lyckats med konststycket att försvara demokratin genom att inskränka den genom terrorlagstiftningar.

Ett exempel är att förbjuda glorifiering av terrorism (Vilket inte alls berör USA.s terror som är en helt annan kategori, tex dom amerikanska självmordsbombarna från 2.a världskriget och Vietnamkriget som förhärligats och hjältedyrkas på alla tänkbara sätt)

Tortyr

Det var en skrämmande presentation om tortyrens nutidshistoria som Gardell redovisade. Hur USA.s regering

1. Auktoriserat ”förhörsmetoden”

2. Reglerat den i alla olika myndigheter och forskningsområden

3. Verkställt den i sin fängelsearkipelag.

Att Obama lovat att lägga ner Guantanamo har endast en marginell effekt eftersom det kryllar av liknande institutioner i och utanför USA (under och över dom fysiska gränserna)

Ett nationellt tortyrseminarium Bestående av forskare inom : medicin, psykologi, antropologin, pharmaceutin statsvetare och många fler discipliner, har gemensamt fått uppdraget att finna ”nycklarna till den fria viljan” Alltså att forska på hur man kan styra människors fria vilja på alla upptänkliga sätt. Det låter som en science fiction film men är sanning. Metoderna är ”dom spårlösa” dvs dom är så raffinerade att dom bryter ner människor fysiskt och psykiskt utan synbara bevis, att dessutom fota och filma övergreppen är ett resultat av psykologins forskningsresultat av förnedring genom objektivering som mycket effektivt nedbrytningsmedel. Bushs tortyragenda har också nått underhållningsbranschen (på samma sätt som all annan dold påverkan och marknadsföring) han nämner tex ”24” ”Fictionen härmar verkligheten som härmar fictionen” Hur kunde det vara möjligt i dagens förespeglade öppenhet?

Bush-administrationens jurister karvade ut det som möjliggjorde dessa förändringar inom juridiken (Upphävandet av Genèvekonventionen) och allmänhetens godkännande för terrorns återkomst. Guantanamo är ett amerikanskt fångläger på Kuba, Guantanamo bay. Det är placerat utanför USA.s gränser vilket möjliggör ytterligare åsidosättande av landets lagar. Basen hyrs av Kuba, vilket är en förbryllande faktor.

Vilka sitter där då? USA har utvecklat ett sadistiskt angiverisystem som bygger på den gamla hederliga splittra/härska metoden, inga bevis krävs, bara det är en person från ett land som man vill skymfa. Personerna som anger kan ha dolda skäl, som tex skulder till den angivna, eller bara det faktum att man tjänar 5000 $.

Det är mycket oetiska egenskaper som odlas i det rädda USA.s spår. Siffror:

8% misstänks vara associerade  med Alkaida

5% har tillfångatagits av militär

95% av prisjägare

1 (en) person har tillfångatagits i fält, han var 15 år gammal, Omar Khadr.

Den yngsta var 13 år gammal.

Den populära skrämselbilden av terroristen med den tickande bomben har inget med verklighetens inhåvade fångar att göra.

Gardell talar om ett ”mönster” när 1. En ny form av styre etableras, exempelvis 3.e riket, romarriket, proletariatets diktatur och 1100-talets enväldiga monarkier. Dessa stater kräver terror och förtryck samt rättigheter utöver folkrätten att utöva makt (man påstår sig vara på dom ”godas sida” fastän att det ”gör ont” i inledningsskedet)

2. Vilka brott ställs i undantag när det gäller folkrätten? – Majestätsbrott och uppror mot härskarklassen och deras tolkning av lagen.

3. I mönstret beskrivs förbrytaren då i generella typologier, mörkhyade, sinnesslöa, utbölingar, häxor, icke-arier, vagabonder, tattare eller bara dom med ”dåligt rykte” kategorin heter ”mala fama” Gardell föreslår att en del av svaret till tortyrens ständiga återkomst ligger i detta medeltida begrepp, som innebär att en viss folkgrupp omgärdas av ryktesspridning och fördomar. Genom att straffa dem och visa upp straffet görs de ännu mer till skändliga o-människor. Idag är det muslimerna som bär på "mala fama" i vår kultur. Men, som han påpekar, "mala fama" tenderar att sprida sig.

Vilka tillhör då dess upprorsmakare? Dissidenter och fackföreningar finns inte kvar längre…Eller? Den gamla fackföreningsrörelsen har gjorts tandlös men finns naturligtvis kvar hos den allt ökade mängds människor som ställs utanför.  Är det dom som fått terroriststämpeln?

Det är helt ok att arbeta inom humana projekt så länge man samlar in till nödlidande och är hjälparbetare, men om man vill gå ett steg längre och vill ändra på systemet då kan man hamna i Guantanamo som misstänkt terrorist.

Man skiljer på ”rättsbevarande våld” som USA hävdar, och ”rättsetablerande våld” som Gardell menar är USA.s dolda agenda, genom att så många nya lagar etablerats, tom retroaktiva lagar som tex vår utlämning av somalierna.

USA som världshärskare.

Den amerikanska "Artikel 98" tillåter USA rättigheten att avgöra en amerikansk medborgares överlämnande till annat lands rättsväsende och dom. Alltså något som inte binder USA till den internationella brottsmålsdomstolen. Detta har ett 100-tal länder skrivit under, däribland Sverige. De som inte skrivit under har hamnat i delo med USA (såklart!)

 En sammanfattning av Helene Egnells artikel 080824

  Hon vill diskutera Svenska kyrkans identitet som folkkyrka i dagens mångreligiösa samhälle, och om man kan spåra någon strategi eller mönster med anledning av svenska kyrkans missionsuppdrag, dvs. att ”omsluta, upprätta och betjäna dom som bor och vistas i församlingarnas område” och att baka in en aspekt av religionsdialog i de uppgifter som kyrkoordningen anger: mission, gudstjänst, undervisning och diakoni.

  Hon hänvisar till Svensk kyrkotidning 10/2008 där Björn Vikström diskuterade vad det innebär att vara kyrka i postmodern tid och hans ståndpunkt att dialogen var en väg för kyrkan att undvika 2 fallgropar:  1. En partikularistisk elitkyrka

 2. En kundtillvänd tjänstekyrka

Kan vi också närma oss icke kyrkotillhöriga i dialogmöten så berikas dom ytterligare.

  Helene Egnell och Annika Wirén genomförde hösten 2006 en enkät i Stockholms stift över möten med människor från annan tro (i församlingssammanhang) Det var bara en församling som inte hade något exempel. Dom uppgavda mötena var allt från barnverksamhet till själavård. Men rena dialogmöten var färre.

Hennes tolkning var att den mångreligiösa verkligheten inte ännu påverkat verksamheterna i någon större utsträckning (vilket kanske vore önskvärt)

  Helene Egnell frågar sig om inte vår kyrka, som erfaren brobyggarkyrka

och majoritetskyrka, kunde vara ett utmärkt redskap för att bidra till försoning mellan kristna och muslimer. Om vi bara gör människor till mottagare av tjänster så är risken för ”paternalism” överhängande (styvmoderligt överbeskydd, passiviserande) men om vi däremot låter muslimska barn och deras föräldrar komma till tals och släpper in samtalet om våra olika bakgrunder i alla tänkbara sammanhang, då betjänar och upprättar vi varandra ömsesidigt.

  Hon poängterar också att alla uttryck för religion inte är likvärdiga, att t.ex drivas av en lust att synkronisera det heliga till en allmän och i grunden likadan kan hindra från att faktiskt förstå andra religioner, och låta dom få vara som dom är, lika, olika.

  Hon skriver att det är i dialogen med andra som vi lär oss att urskilja vad som är livgivande uttryck för evangeliet i den kulturella mångfald som vi lever i. Sverigedemokraternas framgångar gör detta till en än större uppgift, deras syn på kyrkan som en svenskhetens ”bastion” bör vi bestrida genom evangeliets gränsöverskridande natur.

  Integration och dialog är två saker: Integration är en medborgerlig angelägenhet, dialog i egenskap av att vara troende. Åtskillnaden mellan kyrka/stat bör vara tydlig i Luthers anda.

  En mycket intressant detalj är hennes iakttagelse att det inte är muslimernas slöja, matregler eller andra religioners yttre tecken på

tro som är udda i ett större perspektiv, det är den svenska avsaknaden av dito som är undantaget!

  Om begreppet ”mission” och problemet med att implementera det i vardagsarbetet kan bero på att det är förknippat med kolonialism och bristande respekt för andra kulturer, och kanske ibland så beror det på församlingens självupptagenhet. Mission kan tolkas på olika sätt ”salvation business” eller ”Missio Dei” Ett gudomligt uppdrag att respektera, förvalta och skapa för en rimlig värld. Hon avslutar med diakonins grundberättelse, "Den barmhärtige Samariern" och vem i historien som är ”min nästa” Ofta tolkas texten som att det är den svage, nödställde som behöver mina krafttag, men historien handlar om en utstött främling som visar sig vara min nästa när jag är i nöd. Förskjutningen av subjektet återställer balansen mellan den andre som traditionellt ”den svage”

I mötet betjänar och upprättar vi varandra!

Länk till hemsidan där artikeln går att ladda ner: http://www.stockholmsstift.se/verksamhet/" title="http://2879.html">http://www.stockholmsstift.se/verksamhet/" target="_blank">2879.html">http://www.stockholmsstift.se/verksamhet/
centrumforreligionsdialog/religionsdialogresurser.
4.39aa239f11a8dd8de6b800022879.html

Skall man undvika politik i religionssammanhang?

Är religionen orsak till dom flesta konflikterna?

Detta är en förödande missuppfattning och kampanj ibland många andra som bara vill demonisera och rikta sökarljuset från de egentliga orsakssammanhangen.

Om man anser att religionen skapar många konflikter, så är redan religionen intrasslad i politiken, bl.a så måste man som religiös försvara sig mot sådana anklagelser.

Det är sällan som religionskrig har ett uteslutande religiöst motiv, och det är inte alltid de religiösa som valt att blanda in politik.

Detta utesluter inte att man bör vara medvetna om vad man gör och har gjort i religionens namn.

Jag efterlyser en sund och ärlig diskussion för att samsyn skall råda i dialogsammanhang.

Det betyder också att man måste våga vara lite obekväm och inte vara rädd för att säga att kungen är naken, när han är det.

Historien om Imamen och Pastorn är ett underbart exempel på att endast två människor kan skapa fred och genera fredsdialoger i och utanför sitt land.

Såg just en dokumentär från USA, Detroit, Michigan. USA.s flaggskepp när det begav sig, där hade arbetarna världens högsta industrilöner. För 20 år sedan började nedgången. Och de senaste 4 åren har distriktet slagits ut fullständigt. 100 miljoner, 33% av USA.s befolkning lever i missär.  Man har kopplat från vattnet (och i dom flest fall el och gas) från 40000 hushåll. Historikern Alan Lichtman sa att man har inte sett en så stor klyfta mellan fattiga och rika sedan depressionen på 20-talet. Journalisten Martin Schram påstår att det har blivit ett tredje världen-problem, underklassen lever på U-landsnivå. Bengt Norborgs reportage från Detroit

Bengt Norborgs reportage från Detroit sändes i Korrespondenternas, tisdag 4 november 21.20 i SVT2.

Vad har detta med min uppsats att göra?

För det första får man göra som man vill i en blogg, för det andra så har politik och ekonomi med saken att göra, vad tror du kan hända i ett mångkulturellt samhälle där resurserna minskar?

Hjärtslaget skulle vara ett fint namn. Kärleken till nästan är alla religioners kännetecken och hjärtat en universiell symbol som täcker och inkluderar utan att missförstås. Hjärtpunkten en annan. Vad tycker du att ett mångreligiöst centrum kan heta?